det går över, det går över, det går aldrig över

Det var aldrig det här jag drömde om i min barndomssäng
Men det är det enda som ekar i mig nu


Som liten ville man bli brandman
Man ville också bli precis som sin far, fast annorlunda
Livfullt och lekande lätt sprang man längs gatorna i sin hemstad
Utan någon som helst tanke på vägen till sina drömmar
Kärleken fanns alltid där, nära och lättillgänglig
I sin mors famn fann man alltid tröst och ömhet
Definitionen på kärlek var en puss på kinden av sin mor i polotröja
Man var alltid betraktad som något sött
Något gulligt oförstående
Och jag hatar dig, världen
För att du inte berättade för mig i tid
Om monstret som verkligheten skulle komma att vara

Man växte upp, sakta men säkert
I skolan blev man fort en i mängden
Till en början var alla lika sorglösa
Alla var lika mycket värda
Att man var lite speciell spelade ingen roll
I takt med att man själv förändrades, förändrades också tillvaron
Brutalt
Världen växte till något ofantligt mycket större
Något helt annat
Än vad man trott i sin naiva barndomsvärld
Alla tankar blandat med osäkerheten flöt ihop till en enda klump
Man stängde ögonen för att fly om natten
Men man gick inte säker någonstans

Alla krav
Man skulle vara söt, ha snygga kläder, bete sig på ett visst sätt
Vara kär
Man skulle vara som alla andra men ändå helt speciell
Domen föll direkt
Men jag som aldrig blivit kysst kunde inte vara tyst
Kärleken blev ett stressmoment
Man sa att man älskade sin pojk- eller flickvän
När de i själva verket bara fyllde ut en ruta på listan över rätt och fel

När man sedan förpassade sig upp till högstadiet blev allt förändrat
Alla roller som man sedan så länge hade intagit förändrades helt
Man var tillbaka på ruta ett igen
Vad gör man när man inte vet vem man är?
När man vaknar varje morgon och oroar sig för vilken roll man ska spela under dagen

När man inte längre vill gå de få, få stegen mot dörren på sitt rum
När man stänger in sig i sig själv, innesluter sig som i en bubbla
När ingen förstår en eller ens bryr sig om att försöka förstå
Jag är inget monster
Men när mörkret faller över Norrköping är jag alltid lika vaken
Fast utan ork att vara alert
Vad spelar det för roll egentligen?
Ingenting har någon egentlig mening i slutändan.
Jag citerar Jocke Berg:

"Hur kan det spela någon roll, framtiden är ändå utom räckhåll för oss"

Som liten ville jag bli brandman
Men nu har jag inte längre någon aning om hur min framtid ser ut