kristian föll spikrakt uppåt

Varför ska man blogga egentligen, när det inte finns något vettigt att skriva om? Det är fortfarande samma vita gamla dörr man går ut från sitt rum igenom på morgonen, samma trappa man går upp för till frukostbordet, samma sura mamma man möter och (det känns i alla fall som att) det är samma gamla mögliga macka man slänger i sig fort som fan innan man måste försöka fixa sitt alldagliga och vanligtvis helt omöjliga hår. Efter det går man till samma gamla busshållplats med samma tråkiga människor, samma trötthet och samma bitande kyla. "Inatt finns det ingen väg tillbaka", sjunger Håkan Hellström. Nähe, men vem fan vill tillbaka då?

Självklart är trygghet någonting som alla behöver, vi människor har blivit för bekväma för att våga ge oss in i de där små äventyren som man inte vet slutet på. Vi strävar ständigt efter perfektion, men vi förväntar oss också att den bara ska infinna sig. Varför är det så? Jag tror att det behöver hända något, så snart som möjligt. Jag vill ha förändring.

Jag älskar kärleken. Den är det enda jag inte vill förändra just nu, jag behöver inte ens tänka på det heller. Kärleken ändrar sig i sin egen takt, min tid är inte slagen än. Även om kärleken kan målas upp som ett gigantiskt roulette-spel på emotionell liv och död, så är den ändå alltid rätt. Tappar man känslorna för någon, så var den inte rätt person för dig längre. Tyvärr är kärleken också väldigt paradoxial, känslor kan vara väldigt svåra att tolka vid olika tillfällen. Vågar man tro på evig kärlek? Vem vet?

Jag tror att det viktiga är att leva kvar i nuet, att inte strukturera upp sitt liv och att sluta som inget mer än ett svart streck i något diagram på en smutsig whiteboard-tavla någonstans, som ändå snart rengörs och då är man inte längre där. Ständig förändring är ett måste för att inte mysa in sig i den allt för lockande tryggheten, man kan inte leva med riktlinjer som; "fasta rutiner och standardiserade metoder", eller "ordning och reda, pengar på fredag", det fungerar inte i det långa loppet. För vem är det som till slut blir lycklig; är det den överflödigt rike revisorn som kan skryta med sin nya Hugo Boss-kavaj som han nyss lagt en halv medelsvensson-lön på, eller är det killen som går där längs affärsgatan i centrum med sin urtvättade band-tröja, skitiga jeans och trasiga skor, som tar dagen som den kommer, låter vinden föra honom varhän den vill och gör det bästa av den situationen?
Jag tror att det är att hamna i oväntade situationer som är det bästa sättet att utvecklas som människa.

Länge ville jag bli den där revisorn. Länge skämdes jag över min medelklass-familj som inte hade lika mycket pengar som de andra rika barnen, men varför ska man bry sig? Man kan inte köpa lycka för pengar. Vart man hittar lyckan är självklart individuellt, men jag tror att i de flesta fall så finns den att hämta i kärleken. En väldigt bred kategori, alltså. Jag känner en väldigt stor kärlek för musiken, min flickvän, mina bästa vänner, livet självt och allt som hör där till, även allt det hemska. Utan det dåliga så skulle det inte kännas lika bra när det väl är bra. På håll kan man se ljuset implodera borta vid horisonten, när den känslokalla natten omsluter en med sina fuktiga händer. Då är det viktigt att komma ihåg att ingen natt är så lång, att den inte följs av en gryning.

Jag ska börja leva mitt liv på riktigt nu. Etthundra jävla procent ren kärlek. Kärlek till livet, kärlek till dig, dig, dig och till och med dig.

Mitt liv är kärlek - vad är ditt?

Kram