ensam är stark, vilket jävla skitsnack

Nu är klockan kvart över fyra. Just nu vill jag verkligen vara deprimerad, melankolisk och bara allmänt opepp, men det går bara inte! Jag är jävligt peppad just nu, snart ska jag åka till Skärblacka för att träffa en efterlängtad Sebastian Svahn. Underbara fan, jag beundrar honom mycket. Inatt hade jag planer på en flykt hemifrån, men det stannade vid Statoil. Två gånger, faktiskt. Den tänkta destinationen var centrala Skärkind, men det blev bara inte så. Jag åkte dit nu i förmiddags istället, bröt mig in (gick in genom en olåst dörr) och väckte Alex och Razmus. Var där ett tag, tog det lugnt och bara gled med lite. På något sätt får jag fortfarande väldigt onda vibbar av det där huset. Nu ska jag byta kläder, packa träningskläder och kläder till morgondagen och sedan sätta mig på min överdrivet dyra moped och ta mig alldeles ensam till Skärblacka. Eller, i alla fall försöka.

Jag längtar tills imorgon! Underbart att få fira nyår med någon som jag varit otroligt kär i så oerhört länge. Hon betyder verkligen jättemycket för mig, Emma. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Vi ska vara hemma hos henne, hennes familj ska tillsammans med familjen Nilsson ha någon slags middag ungefär, om jag har förstått saken rätt. Sara och Linus skulle vara där också, jag har en ganska bra magkänsla för morgondagen. Det blir nog riktigt mysigt. Förhoppningsvis kan vi ta oss till Freddy också, men det är bara ett plus i kanten i så fall.

Just nu saknar jag Emma nästan omänskligt mycket, jag skulle nästintill kunna döda för hennes kramar och kyssar just nu. Nu ska jag ta tag i den här dagen och fixa iordning mig själv lite grann.

Kram!