jag har en ny blogg. kommer antagligen inte använda den här mer.

those kinds of things are better unspoken

Att ge mig själv till dig
Det var det modigaste jag någonsin gjort
Jag skulle inte tveka att göra om det
Kanske inte ikväll, trots att du är vackrast här
Kanske inte imorgon heller
Men någon annan dag ska jag det
Någon annan dag ska jag vara smart
Någon annan dag ska jag sluta leka med elden
Någon annan dag
Vi vet nog alla hu det känns dagen efter
Fredagsfyllor gör oss så nostalgiska
Spriten är nog en ursäkt vi alla behöver ibland
Man måste få göra dumdristiga saker
Ibland vill jag drunkna i Koskenkorva
Bokstavligt talat
Vill ha något som känns
Kanske bara dö
Varför dör vi till slut?
Kanske handlar det om ett accepterande
Att vi accepterar döden som något självklart och slutgiltigt
Tänk om det handlar om något så enkelt
Okej, det där kom jag inte på själv
Men ljudet som uppstår när djupa tankar kladdas ner på papper med havsblått bläck
Det är det vackraste jag någonsin hört
Jag brukar stå där
Glömma bort mig själv för ett tag
Bara andas
Regnet smattrar hänsynslöst mot mina ögonlock
En kärlekshistoria

man är ensam.
man är så jävla ensam.


du är ingenting utan omvärlden, men omvärlden är så mycket även utan dig.
det är så jävla tragiskt.
ett telefonsamtal kan ta bort tankarna en stund, men vad fan gör det? man är ändå lika ensam igen när natten smyger sig på.

Vad är poesi?

Det är fredag igen
Kan inte hjälpa att jag tänker på dig
Norrköping - fest varje helg
Så jävla trött på bedövande fyllor; ge mig något som känns
Hjulen på bussen snurrar fort, men inte tillräckligt
Jag önskar så hårt att du vore här
Ensam i en wannabe-storstad
Så trasig och lätt att genomskåda utan dig
Stanna
Gå inte
Rör mig, visa att du är du
När våra blickar möts så där förstående vill min själ bara ut
Den växer sig för stor för mig - precis som världen
Det är inte så att jag är kär i dig eller något
Den perioden har jag redan tagit mig igenom
Mina känslor för dig skrämmer mig lite
Men det är charmigt
Precis som sättet du matchar dina kläder ibland så att det skär sig
Att säga att du inte är underbar vore synd
Men du är så jävla mycket mer
We could conquer the world with our hands tied
Det vi har är unikt
Men det blir bara töntigt att försöka sätta ord till det
Därför skiter jag i det
Det är bara det att jag aldrig skulle klara mig utan dig
Vet inte riktigt om jag känt så förut
Allt detta springer förbi i mitt huvud på bråkdelen av en sekund
Du frågar vad det är - jag ler och säger ingenting

kristian föll spikrakt uppåt

Varför ska man blogga egentligen, när det inte finns något vettigt att skriva om? Det är fortfarande samma vita gamla dörr man går ut från sitt rum igenom på morgonen, samma trappa man går upp för till frukostbordet, samma sura mamma man möter och (det känns i alla fall som att) det är samma gamla mögliga macka man slänger i sig fort som fan innan man måste försöka fixa sitt alldagliga och vanligtvis helt omöjliga hår. Efter det går man till samma gamla busshållplats med samma tråkiga människor, samma trötthet och samma bitande kyla. "Inatt finns det ingen väg tillbaka", sjunger Håkan Hellström. Nähe, men vem fan vill tillbaka då?

Självklart är trygghet någonting som alla behöver, vi människor har blivit för bekväma för att våga ge oss in i de där små äventyren som man inte vet slutet på. Vi strävar ständigt efter perfektion, men vi förväntar oss också att den bara ska infinna sig. Varför är det så? Jag tror att det behöver hända något, så snart som möjligt. Jag vill ha förändring.

Jag älskar kärleken. Den är det enda jag inte vill förändra just nu, jag behöver inte ens tänka på det heller. Kärleken ändrar sig i sin egen takt, min tid är inte slagen än. Även om kärleken kan målas upp som ett gigantiskt roulette-spel på emotionell liv och död, så är den ändå alltid rätt. Tappar man känslorna för någon, så var den inte rätt person för dig längre. Tyvärr är kärleken också väldigt paradoxial, känslor kan vara väldigt svåra att tolka vid olika tillfällen. Vågar man tro på evig kärlek? Vem vet?

Jag tror att det viktiga är att leva kvar i nuet, att inte strukturera upp sitt liv och att sluta som inget mer än ett svart streck i något diagram på en smutsig whiteboard-tavla någonstans, som ändå snart rengörs och då är man inte längre där. Ständig förändring är ett måste för att inte mysa in sig i den allt för lockande tryggheten, man kan inte leva med riktlinjer som; "fasta rutiner och standardiserade metoder", eller "ordning och reda, pengar på fredag", det fungerar inte i det långa loppet. För vem är det som till slut blir lycklig; är det den överflödigt rike revisorn som kan skryta med sin nya Hugo Boss-kavaj som han nyss lagt en halv medelsvensson-lön på, eller är det killen som går där längs affärsgatan i centrum med sin urtvättade band-tröja, skitiga jeans och trasiga skor, som tar dagen som den kommer, låter vinden föra honom varhän den vill och gör det bästa av den situationen?
Jag tror att det är att hamna i oväntade situationer som är det bästa sättet att utvecklas som människa.

Länge ville jag bli den där revisorn. Länge skämdes jag över min medelklass-familj som inte hade lika mycket pengar som de andra rika barnen, men varför ska man bry sig? Man kan inte köpa lycka för pengar. Vart man hittar lyckan är självklart individuellt, men jag tror att i de flesta fall så finns den att hämta i kärleken. En väldigt bred kategori, alltså. Jag känner en väldigt stor kärlek för musiken, min flickvän, mina bästa vänner, livet självt och allt som hör där till, även allt det hemska. Utan det dåliga så skulle det inte kännas lika bra när det väl är bra. På håll kan man se ljuset implodera borta vid horisonten, när den känslokalla natten omsluter en med sina fuktiga händer. Då är det viktigt att komma ihåg att ingen natt är så lång, att den inte följs av en gryning.

Jag ska börja leva mitt liv på riktigt nu. Etthundra jävla procent ren kärlek. Kärlek till livet, kärlek till dig, dig, dig och till och med dig.

Mitt liv är kärlek - vad är ditt?

Kram

lär dig kärleken i min piska

Gött med helg elleh!? Det har varit en grym helg. I fredags slutade vi skolan klockan 15.20, då åkte jag hem till Ida, hängde där ett tag, spelade Guitar Hero och Singstar med hennes syskon! Klockan tio förpassade jag mig vidare till Skärblacka, Räkan hade 17-årsfest! Det var skitmycket roligt folk där, diverse roliga killar och tjejer, även något fyllesvin någonstans. Jag sov hos min älskling på kvällen, jag älskar henne bara mer och mer för varje dag och varje kyss hon ger mig. Vi blev väckta halv tio, vi städade lite och fick besök! Jag kunde dock inte vara kvar så speciellt länge.
Jag skulle ju repa!
I'll be there, rep nr 2, kändes skitbra! Vi repade ca tre timmar, sen åkte jag på mysigt kalas med fika och grejer hos Alex, sedan åkte vi in till stan, mötte Razmus som var med Ebba på Skafferiet, mys där ett tag, men det blev inte långvarigt.

Vi drog till Linköping! Kristian Anttila, hade aldrig hört killen, men hur jävla bra som helst! Riktigt sjukt bra live! Vi gick en sjukt lång omväg till Skylten bara, annars var det lugnt. Jävla Jimmy... Väl där tog vi det lugnt, det tog i alla fall en och en halv timme innan förbandet kom på scen. Det var inte Little Marbles som utlovat, men det andra förbandet värmde upp bättre och fick igång publiken, de var helt okej. Vi träffade fett många fulla människor, någon som lånade ut en ring till mig, sa att vi var gifta, en annan som kallade oss snobbar för att vi inte hade urtvättade the clash-tröjor på oss. Hon var förövrigt asfull, lite småjobbig, men vad gör det om hundra år? Vi skrattade som fan i alla fall...

Kristian Anttila var som sagt skitbra, han och bandet fick igång publiken rejält, efter bara några låtar var i alla fall jag genomsvettig. Vi hoppade på som fan, vi hade vår egen lilla moshpit där vi stod, längst fram vid scenen och flörtade med basisten Petter, som senare under kvällen snodde Razmus sjal, han fick inte tillbaka den... Det var trångt, svettigt och framför allt helt sjukt varmt, men det var nästintill en fullbordad kväll med en helt underbar spelning.

Efter konserten tog vi pendeltåget till Norrköping igen, Linnéa, Malin och deras kompis gjorde oss sällskap en bit. Vi åt på McDonalds, sen åkte vi 113 för att döda lite tid, höll på att bli dödade själva. Vi kom överlevande ut ur bussen i alla fall, vi gick av vid resecentrum, frös halvt ihjäl, hoppade på bussen och kom helskinnade hem! Nu har vi fördrivit tiden med att lyssna på Farbror Rundgång och lite annat.


Kram



Kristian Anttila - Smutser


i hela mitt liv har jag väntat på livet
jag har drömt om att ha en riktig dröm
jag har sökt efter sanningen och svaren
blev mest klämd mellan bibeln och min porr

i hela mitt liv har jag väntat på livet
jag mest tog den roll som man mig gav
jag fick min plats i din smutsiga fitta
jag fuktade läpparna och kysste mig iväg

du sa: du vet vi väntar på ingenting
du vet, ingenting väntar på oss ...

har du hört, va - killen är cp
ohohoh - ohohoh
ta och dö, pang, killen är helt skev

det är mig dom kallar smutser
hey!
det är mig dom kallar smutser

i hela mitt liv har jag väntat på livet
jag har längtat efter någon att längta till
och jag var ung när jag fann gud på ett dansgolv
en stadig puls som hackade sig in

du sa: du vet, vi väntar på ingenting
du vet, ingenting väntar på oss

har du hört, va - killen är cp
ohohoh - ohohoh
värsta störd, ha, killen är helt skev

det är mig dom kallar smutser
mig dom kallar smutser

så har du mött något mer kittlande än mig?
här får du en tärning som gjorde dig till dig

har du hört, va - killen är cp
ohohoh - ohohoh
värsta störd, ha, killen är helt skev

jag är glad, men jag kallas smutser
det är mig dom kallar smutser ...

när din hud i mörkret är det enda jag vill åt

När du ligger där, omsluten av sömnig värme
Jag kan inte hjälpa det, jag drunknar
I din närhet blir allting så svårt, men vem bryr sig om det
Du är ju i alla fall där

Jag brukar bara ligga där, betrakta dig med undrande ögon
Med varsamma smekningar erinrar jag dig om att jag är där
Försiktigt, du får inte vakna
Jag vill ha dig där föralltid

När du andas tungt och fort, jag brukar undra vad du drömmer
Med vem du är, vilka platser ni besöker
Jag brukar hoppas från djupet av mitt hjärta att du är min, även i drömmen
Men vad spelar det för roll

Jag ligger ju ändå bredvid

Om du skulle försöka gå, så skulle jag hindra dig
Du är min nu, jag vill inte släppa dig
Och jag vet att du inte ens själv vill gå
Innerst inne
Du talar om det för mig omedvetet
Med dina hårda kramar som ändå blir kärleksfullt mjuka i slutändan
Med ditt lockiga hår som är lika änglavackert som småtrassligt när du vaknar på morgonen
Med dina hårda hjärtslag som ekar i mitt huvud där jag ligger på ditt bröst
Med ditt ansiktsuttryck när du säger att du älskar mig
Med dina ögon när vi bråkar, jag ser bortom allt det arga och besvikna.

Du kommer alltid vara min
Du har alltid varit min
Du är min dröm, min framtid, min verklighet
Och jag älskar dig för den du är och för den du gör mig till

Och i ett leende har du mig fast, jag har alltid varit din.