ensam är stark, vilket jävla skitsnack

Nu är klockan kvart över fyra. Just nu vill jag verkligen vara deprimerad, melankolisk och bara allmänt opepp, men det går bara inte! Jag är jävligt peppad just nu, snart ska jag åka till Skärblacka för att träffa en efterlängtad Sebastian Svahn. Underbara fan, jag beundrar honom mycket. Inatt hade jag planer på en flykt hemifrån, men det stannade vid Statoil. Två gånger, faktiskt. Den tänkta destinationen var centrala Skärkind, men det blev bara inte så. Jag åkte dit nu i förmiddags istället, bröt mig in (gick in genom en olåst dörr) och väckte Alex och Razmus. Var där ett tag, tog det lugnt och bara gled med lite. På något sätt får jag fortfarande väldigt onda vibbar av det där huset. Nu ska jag byta kläder, packa träningskläder och kläder till morgondagen och sedan sätta mig på min överdrivet dyra moped och ta mig alldeles ensam till Skärblacka. Eller, i alla fall försöka.

Jag längtar tills imorgon! Underbart att få fira nyår med någon som jag varit otroligt kär i så oerhört länge. Hon betyder verkligen jättemycket för mig, Emma. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Vi ska vara hemma hos henne, hennes familj ska tillsammans med familjen Nilsson ha någon slags middag ungefär, om jag har förstått saken rätt. Sara och Linus skulle vara där också, jag har en ganska bra magkänsla för morgondagen. Det blir nog riktigt mysigt. Förhoppningsvis kan vi ta oss till Freddy också, men det är bara ett plus i kanten i så fall.

Just nu saknar jag Emma nästan omänskligt mycket, jag skulle nästintill kunna döda för hennes kramar och kyssar just nu. Nu ska jag ta tag i den här dagen och fixa iordning mig själv lite grann.

Kram!

jag är en vampyr

På något sätt känns det som att min existens jämt och ständigt är en del av någon slags långsam imploderings-process. Ibland stannar världen bara till, jag mår dåligt och vill bara hitta ut. Om jag inte är världens mest svartsjuka människa, så är jag i alla fall väldigt nära. Det är i sådana lägen det känns som att min själ trycks ihop, på samma sätt vi knögglar ihop en plastpåse efter ett besök i affären. Jag bara väntar på att min kropp ska följa med. Jag bara väntar på att den på något sätt ska sugas in i sig själv och bara sluta existera. På så sätt skulle mitt lidande vara över.

I början var det i mina tankar varje vaken timme. Efter ett tag, tänkte jag bara på det några gånger per dag och först nu, efter nästintill ett år har det släppt. Trodde jag.
Mina händer förvrids i någon slags kramp samtidigt som min hjärna går en hård kamp mot det plötsliga infallet att bara ge upp allting. Varför hände det här mig? Varför finns det ingen som visar genuin förståelse?

Kanske är det för att jag är rädd för att släppa människor nära. Jag tror att jag genom den utomståendes ögon uppfattas som en väldigt öppen person, kanske till och med för öppen. När man tänker efter så kan mitt uppträdande tolkas som någon slags patetisk, uppmärksamhetssökande roll. Som att jag skulle vilja att alla ska tycka synd om mig och som att jag inte skyr några som helst medel för att uppnå det. Så är verkligen inte fallet. Det finns så mycket som har med mig att göra, som ingen vet om. Jag har en enda vän som verkligen är nära på att förstå mig, men inte ens hon gör det fullt ut. Mitt sätt att tänka kan dränka mig, mina tankar får mig ibland att överväga om jag är psyksjuk. Ena stunden låter mina resonemang som tagna ur fickan på en femåring, nästa stund tänker jag som en vuxen. Jag är så oerhört klyvd, oavsett vad man talar om. Jag vill inte bli sedd som någon uppmärksamhetssökande fjolla. Eller, vill jag det? Det kanske är det bästa skyddet mot verkligheten...

Det finns mer. För ungefär ett och ett halvt år sedan hände något fruktansvärt i min värld. Det är det värsta som någonsin hänt mig. Att sedan inte veta om det var på riktigt eller någon slags lek, gör det bara ännu hemskare. Det lidande, som personen i fråga tvingade mig igenom, gör ont än idag och det gör att jag fortfarande är rädd för världen. Jag är rädd för det mesta faktiskt, innerst inne.

Det är det som är värst. Min största rädsla är rädslan själv.

Dina tårar mot min kind

Du är hoppet för en inkompetent värld
Du är änden på mina drömmar


På något sätt är vår enformiga värld inte likadan som förut. Någonting har hänt, någonting kommer att hända och någonting händer just nu. Jag är inte rädd, jag vet att förändringar är bra för framtiden. Jag är bara orolig för vad den kan komma att göra med nuet.